Jag vet egentligen inte riktigt var jag ska börja.
Kanske med att säga att min pappa INTE trodde att vi skulle få in allt i bilen.
Han borde vid det här laget veta bättre.
För tydligen har jag någon slags väldigt specifik superkraft: jag är en jäkel på att få in orimliga mängder saker i en bil.
Och den här gången behövdes den.
Ni hade skänkt så mycket till Rodica och hundarna i Rumänien att bilen blev full. Inte ganska full. Inte lite trångt i baksätet.
ÖVERFULL.
Packningsrapport
En hel bil fylld med foder, filtar, bäddar, ben, godis, tillbehör – och till och med en trimmer.
En stor kartong i mitt knä, eftersom det bokstavligen inte fanns någon annanstans att ställa den.
Noll centimeter kvar när vi mötte Christine i Gävle.
Till slut gick det faktiskt inte att trycka in en enda sak till och vi fick lämna en del hemma. När vi mötte Christine i Gävle fick även hon lämna mer än hälften av det hon hade tänkt skicka med, helt enkelt för att det inte fanns en centimeter kvar.
Och vet ni vad?
Det är ett ganska fantastiskt problem att ha.
För det betyder att vi har människor omkring oss som inte bara säger att de bryr sig.
Ni gör något.
Ni letar hemma. Ni packar ihop filtar. Ni köper foder. Ni skänker bäddar, ben, godis, tillbehör och saker som kanske verkar små här hemma men som kan betyda väldigt mycket någon annanstans.
Någon hade till och med skickat med en trimmer.
Alltså… en TRIMMER?!
Precis allt möjligt fanns där.
Och ett enormt tack ska också gå till Arken Zoo i Umeå, som hade plockat ihop en hel vagn fylld med foder, ben och tillbehör till både hundar och katter.
Det blev en liten roadtrip också
På vägen ner hade vi dessutom med oss Juno, min brors hund. Min bror med familj hade flugit ner några dagar tidigare, så Juno behövde helt enkelt chaufförsservice söderut.
Det är tydligen vad vi gör nu.
Hundtransport, donationslager, flyttfirma och familjetaxi i samma bil.
Och ja, det var alltså samtidigt som jag satt där med min jäkla kartong i knäet.
När vi kom fram lastades alla saker över till transporten, så att donationerna kunde fortsätta hela vägen till Rodica i Rumänien.
Det Rodica inte visste
Rodica visste inte att något av det här ens var på väg till henne. Jag hade medvetet inte berättat. Jag ville överraska henne.
För jag vet hur det kan vara att stå med mycket ansvar själv. Till slut finns det ändå saker som landar hos en själv: besluten, tankarna, oron, hundarna som behöver hjälp, pengarna som ska räcka och nästa problem som måste lösas.
Det kan vara ensamt, även när man inte är ensam.
Rodica gör otroligt mycket för hundarna. Hon ger av sin tid, sitt hem, sina pengar, sin energi och framför allt en enorm del av sig själv.
Och ibland vill man bara att människan som alltid försöker lösa allt åt alla andra ska få känna:
Du behöver inte bära precis allt själv.
Hon förtjänar mer än allt.
Så den här gången sa jag ingenting.
Gissa om hon blev överraskad.
När sakerna kom fram blev även hennes mans bil fullproppad.
Så från en överfull bil i Sverige, via en transport genom Europa, till ännu en överfull bil i Rumänien – med väldigt många människor som hjälpt till längs vägen.
Det är faktiskt ganska fint när man tänker på det.
My heart is overflowing with emotion, gratitude and joy. What you have done for me and for the animals I rescue is something I will never forget.
Rodica
Hundarna som reste åt andra hållet
På transporten fanns samtidigt hundar på väg mot sina nya liv i Sverige.
Maya klev av redan i Malmö. Bakom varje sådan resa finns också ett avsked – den där blandningen av kärlek, stolthet och saknad när en hund får lämna tryggheten hos sin räddare för att börja nästa kapitel.
Och sedan hade vi lilla Mira, som mina föräldrar har adopterat.
Och henne kommer ni med största sannolikhet få se mycket mer av framöver.
Mira har nämligen skinn på näsan. Hon utforskar allt. Klättrar. Hoppar upp. Hoppar ner. Fram. Tillbaka. Upp på någonting bara för att se om det går och sedan ner igen ungefär 0,4 sekunder senare.
Tack pappa
Jag måste också säga tack till min pappa. Som kör. Som ställer upp. Som följer med på mina projekt även när bilen sakta förvandlas till ett avancerat parti Tetris och jag säger: ”Jo men det där får vi också in.”
Och han tittar på mig som om jag helt tappat förståndet.
Och vet ni vad?
Oftast får jag faktiskt rätt.
Tack pappa för att du alltid kör, ställer upp och finns där när jag behöver dig. Jag älskar dig.
Allt räknas
Foder och mat är självklart livsviktigt.
Men det betyder inte att resten är oviktigt.
För en hund som kanske aldrig haft någonting eget kan en bädd vara enormt.
- En filt kan betyda värme.
- Ett tuggben kan innebära en stund av lugn.
- En handduk kan användas hundra gånger om.
- En bädd kan bli den första egna platsen.
Och en liten sak som ligger oanvänd i ett skåp här kan plötsligt få ett helt annat värde när den hamnar där behovet finns.
För oss kanske det är en gammal filt.
För en hund kan det vara första gången den får krypa ihop på något mjukt som är bara dens plats.
Det är därför jag vill säga det igen:
Från botten av mitt hjärta, TACK.
Till varenda person som skänkte någonting. Till er som hjälpte till att samla. Till Christine. Till Arken Zoo i Umeå. Till alla som delade och engagerade sig.
Ni har inte bara fyllt en bil med saker.
Ni har hjälpt hundar på vägen framåt.
Nästa transport
Eftersom bilen trots mina mycket avancerade packningskunskaper till slut besegrade mig har vi fortfarande donationer kvar hemma.
Vi hoppas kunna skicka med resten på en transport i september.
Och då börjar hösten dessutom närma sig i Rumänien och behovet av varmare saker blir betydligt större.
Så ni behöver absolut inte börja samla redan nu.
Men jag tänker inte heller stoppa er från att kasta ett misstänksamt öga på linneskåpet där hemma.
Tjockare filtar, överkast och täcken inför den kallare årstiden – plus foder, ben, godis, tillskott och andra användbara saker till hundarna.
Handdukar tror jag faktiskt att vi klarar oss med ett tag. Jag har ungefär en hel sopsäck här redan.
Mer information och en ordentlig lista kommer när det närmar sig september.
Just nu vill jag bara stanna i det här en stund och säga:
TACK.
Till er som skänkte en hel säck. Till er som skickade en enda filt. Till er som köpte något nytt. Till er som gick igenom skåpen hemma.
Allt räknas.
Och tillsammans lyckades ni fylla en bil så till den milda grad att jag fick åka genom Sverige med en kartong i knäet.
Det är ändå ett ganska fint kvitto på vad vi kan göra tillsammans.